Författarinnan

Författarinnan, omedveten om vad som händer omkring henne. Med slutna ögon sitter hon medan fingrarna dansar över tangentbordet. Bakom stängda ögon reser hon i främmande världar och hon skriver. Hon skriver så fort hon kan för att hinna berätta allt hon ser.
Det finns berättelser som måste berättas. Berättelser som inte har sin källa i människans fantasi, utan som berättas av gudarna. Som nedtecknas av utvalda personer för att läsas och tolkas av oss andra. Fingrarna ligger vant på sina tangentbordet och orden flyter fram i en aldrig sinande ström.

Det verkar märkligt att hon valt att sitta på ett café, omgiven av livligt samtalande människor. Hennes inre fokus och koncentration är en total kontrast till denna livliga och sociala plats. Men något driver henne hit, för en del platser har en viss kraft. En viss inspiration om man vill. Dom är byggda på platser som av någon anledning gör det lättare att nå berättelserna. Det är som att dessa gudarnas sagor är utlagda på fysiska platser. Där varje plats har sina berättelser, eller sin del av en större berättelse, och för att kunna berätta den rätt så måste man vara på rätt plats.

Hon har inte valt platsen, hon har valts av berättelsen och dragits till platsen. En osynlig kraft som lockar och ber. Som ber om att bli berättad. Som format ett oskiljaktligt band och inte släpper sin berättare fri innan sista ordet är skrivet.

Författarinnan har fått en stor berättelse. Ett episkt verk som kommer att påverka mäniskor. Ett verk som kommer att spridas över världen, och faktiskt förändra den. Men berättelsen kommer inte färdigskriven. I den inre resan kan hon se och uppleva. Hon får erfarenheter och kunskap, men att formulera detta för omvärlden. Det lämnas till henne själv.
Hon kämpar med en multidimensionell verklighet. I ett verk där vår världsuppfattning vrids på sned för att öppna våra medvetanden för en ny nivå av kunskap. Det finns så många saker som inte kan beskrivas med ord. Sådant som inte finns i vår föreställningsvärld. Och det måste hon berätta om. Hon måste ta det omöjliga och göra det möjligt. Hon måste tala till våra själar och ge röst åt tankar som inte har upptäckts ännu.
Författarinnan. Hennes berättelse är stor och svår. Så stor att den skulle driva de flesta av oss till vansinne. Så stor att den egentligen inte var menad att skrivas. Men i henne såg gudarna något. Dom såg en chans, en liten liten chans att hon skulle klara det. Att en kunskap bortom det vi trodde var möjligt till sist skulle kunna förmedlas.
Och när jag ser henne sitta där, omedveten om världen, närvarande i gudarnas berättelse. Ser hur hon vrider och vänder på den för att hitta rätt, för att förmedla varje detalj. Då vet jag att något vackert väntar.
Jag vet också något som hon inte vet. Jag vet att slutet av hennes berättelse ligger i en annan del av världen. Den ropar, men hon lyssnar inte.

Det var min berättelse, och nu har budskapet lämnats. Nu vet ni att något vackert är på väg att hända, och hon påminns om det hon hade glömt, var berättelsen slutar.
Är jag då fri från berättandet? Från den här berättelsen ja. Men det kommer en ny. Jag blir aldrig fri. Dag och natt kallar dom på mig, lockar och ber. Ropar högre och högre, tills jag skriver ner dom. Då får jag en stunds vila innan nästa historia tar vid. Men författarinnan får aldrig vila, hennes berättelse är för stor. För stor för att kunna berättas. Ändå kommer hon att klara det för hon vet något som vi andra aldrig vågar tro på, nämligen att det omöjliga bara tar lite längre tid och att det obegripliga bara är lite svårare att förklara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *