Vart tog vägen vägen

OturVart tog vägen vägen? Jag på en åker åker. Ni har säkert hört den gamla ordleken, men hur ofta får man anledning att använda den i verkligheten? Så även om situationen inte var den bästa var det inte utan att jag log lite för mig själv när jag sa ”Vart tog vägen vägen? Jag på en åker åker”. Att som ordnörd få använda ett sådant uttryck rent praktiskt är stort men glädjen blev kortvarig när situationen gick från dålig till katastrofal. Men det är nog bäst att jag tar det från början.

Jag skulle åka till en bekant och ”fika” men kom inte särskilt långt innan ett rådjur kastade sig upp på vägen. Djurvän som jag är gjorde jag mitt bästa för att undvika det dödsföraktande djuret och väjde ner i diket. Det var inte särskilt brant och jag stannade helt odramatiskt vid sidan av vägen medan rådjuret fortsatte sin uppenbarligen brådskande färd. Lutningen upp till vägen var inte stor, men tillräcklig för att jag inte skulle kunna ta mig upp på vägen igen. Ner däremot… Vägen sluttade ner mot ett fält som den heta sommaren färgat brunt istället för den vanliga gröna färgen. Längre bort låg vägen och fältet i samma höjd så där borde det vara möjligt att ta sig upp. Och att köra genom ett platt fält borde inte vara något problem.

Sagt och gjort. Jag körde ut på fältet, det gick bra och det var här jag leende sa ”Vart tog vägen vägen, jag på en åker åker.” Jag körde paralellt med vägen, och det hela gick bra även om marken var lite ojämn. Ibland skrapade underredet i, men lite missljud får man räkna med när man åker på en åker. Jag kom nästan fram till vägen, men stoppades av ett litet dike som skiljde väg och fält. Efter att ha funderar en stund så jag bestämde mig för att det nog skulle gå att köra över diket om jag bara tog lite fart… Jag var ju ändå i diket så att säga, så rent filosofiskt kunde jag ju inte ens köra i diket nu. Det kunde inte gå annat än bra!

Jag gasade på, mot diket, och… Ja, ni fattar. Det tog stopp ganska tvärt när framhjulen sjönk ner i diket och lämnade bilen hängandes över kanten. Det var också nu det började gå riktigt snett. En obehaglig doft av bränt gräs började leta sig in i bilen. Strax därefter kunde jag känna värmen komma underifrån. Jag lämnade raskt bilen som nu var mer eller mindre innesluten i ett moln av mörk rök. Lukten hade också övergått från gräs till något mer kemiskt. Chockad insåg jag att min bil höll på att brinna upp. Jag halade upp mobilen ur fickan och ringde 112, tur att jag i alla fall lyckats lära mig det numret utantill. Medan jag förklarade läget tog elden fart och just som jag tänkte att det vore smart att hålla mig på lite avstånd så insåg jag vad som höll på att hända! Manuset! Mitt livs verk! Vårdslöst hade jag slängt in min laptop på passagerarsätet, och nu låg den där och höll på at brinna upp. Min laptop som innehöll den enda kopian av den bok jag arbetat med de senaste 8 åren. Drygt 400 sidor text som efter allt hårt slit äntligen genomgick de sista justeringarna innan den skulle skickas ut till förlagen. Nu låg den där, omgiven av lågorna. Jag släppte telefonen där jag stod och sprang runt till andra sidan bilen. Handen brände jag sönder på dörrhandtaget innan jag kom på att jag kunde slita av mig tröjan för att skydda händerna med den. Jag lyckades få upp dörren till det brinnande infernot och kunde se den deformerade plastklump som en gång varit min dator. Sätet brann och jag försökte greppa datorn genom min syntetiska tröja som smälte fast i mina händer. Men jag fick ut den! En förvriden plastbricka som möjligen fortfarande kunde hålla de ettor och nollor som utgjorde min roman. Allt jag kunde göra var att hoppas att hårddisken hade överlevt hettan.

Brandkår och ambulans kom. Jag minns inte så mycket av vad som hände, men dom släckte branden och tog mig till sjukhus. Jag har fått ta det lugnt. Brännskador framförallt på händer och ansikte. Och ständigt denna ångest inför att 8 års arbete kanske inte längre finns. Jag fick ligga kvar för observation men har i alla fall skickat iväg datorn till en firma som är experter på att återskapa data från förstörda hårddiskar. Dom lovade ingenting annat än att försöka, tyvärr lät dom inte hoppfulla.

Det har tagit ett tag för händerna att hämta sig såpass att det känns ok att skriva igen. I början var det stört omöjligt eftersom dom var inlindade i någon slags bandage. Det är dom fortfarande, men betydligt tunnare så nu är det möjligt att pricka tangenterna igen. Ont gör det, men det sägs ju att bra texter kommer ur lidande, att texter ska värkas fram, osv. Så det här blir nog bra.

Det här är alltså anledningen till att det har varit tyst här på bloggen. Nu när jag kan skriva igen blir det mer uppdateringar och eftersom jag mest kommer att sitta hemma så tror jag att jag får inrikta mig på att dela gamla minnen med er 🙂

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *