Currently browsing tag

bordet

Bordet

Mitt bidrag till tidningen skrivas novelltävling på temat bordet

Bordet. Grovhuggna plankor av trä som talade om svunna tider. Tider som låg en oändlighet bort. Lika långt bort som den tid då du och jag var ett vi.

På andra sidan greppar dina händer kanten. Du håller så hårt att jag kan se fingrarna vitna av ansträngningen. Ansiktet däremot, det är rött av ilska och jag är glad att bordet är stort. Avståndet skyddar mig från din vrede, och också dig från att göra något du skulle ångra. För du skulle, säkert och utan tvekan, lappat till mig om du kunde nå fram. Trots att vi befinner oss på ett Café omgivna av människor. Du skulle inte ha tänkt, det gjorde du aldrig. Det var först efteråt som du tänkte. Då kom dina tankarna och skuldkänslorna och ångern. Allt det där som fått mig att förlåta dig så många gånger. Löften om att det aldrig skulle hända igen. Men det hade hänt igen. Många gånger.

Du vill ha mig tillbaks. Jag vill aldrig se dig igen. Jag vet inte varför jag gick med på att träffa dig. Och nu, nu när jag ser ditt ilskna ansikte, din kamp för att inte välta bordet över mig, så vet jag att det var ett misstag. Nu vill jag bara ta mig härifrån. Febrilt funderar jag, men jag är lika paralyserad av rädsla som du är av ilska. Jag vet att om jag går nu kommer du att rusa efter mig. Jag kan nästan känna hur du tar tag i mig och hur det första slaget träffar. Jag väntar för att det är det enda jag kan göra. Ingen av oss säger något.

Långsamt återfår du kontrollen och greppet om bordet mjuknar. Du andas lugnt, du samlar dig. Ändå hör jag hur den lena rösten rösten vibrerar av ilska när du säger ”Jag älskar dig, det vet du”. Jag undviker att möta din blick, den skrämmer mig. Jag vet.. Äntligen vet jag att oavsett hur gärna du vill, och oavsett hur gärna jag vill, så har du inte den blekaste aning om vad kärlek är. Kanske var det därför jag gick med på att träffa dig. För att jag behövde veta.

”Jag ska bara gå på toaletten” säger jag knappt hörbart. Jag smyger iväg. Lämnar kvar jackan för att du inte ska misstänka något. Strax är jag ute och jag springer ner för gatan. Ner till tunnelbanan där jag kan uppslukas av folkmängden. Vi kommer aldrig att ses igen. Det är bäst så.