Currently browsing tag

färg

Tjejen med färgerna

Det hände en sån märklig grej på pendeltåget idag så att jag bara måste berätta den. Det är ingen stor grej, bara märklig.

Jag kliver på pendeltåget och sätter mig. Mitt emot mig sitter en tjej och lyssnar på musik i sin iPhone. Hon har blå hörlurar, mörkblå. Det är i och för sig ingen stor grej, men jag tror ändå aldrig att jag sett den färgen förut. Men hade det stannat vid det hade jag inte tänkt på det. Hon håller sin iPhone, sitter och bläddrar i nån låtlista antar jag, men grejen är att hennes naglar är blå. Mörkblå. Färgen matchar exakt mot sladden och hörlurarna. Slump eller sitter någon verkligen och matchar nagellacket med hörlurarna? Vilket jobb det måste vara att hitta rätt nyans i så fall.

Jag tittat på henne. Nu börjar jag undra om jag drömmer. Jag tittar bort, återkopplar till verkligheten. Tittar på henne igen. Ögonen. Mörkt blå, en onaturlig blå färg som matchar nagellack och hörlurar.

Jag stirrar och hon märker det. Hon tittar på mig och tar av sig lurarna.

– Eh, wow, vilken färgmatchning…
– Tack.
Hennes leende är mer förlåtande än intresserat.
– Det måste ju vara ett jättejobb… Jag menar… hörlurar, naglar, ögon… allt i samma nyans.
För det är verkligen samma nyans, det är inte så att det är blått, det är exakt samma blå.
– Ögonen?
Hon tittar oförstående på mig.
– eh, ja… Du har ju samma färg på ögonen också.
– Jaha, nej, dom bara är så. Men jag brukar matcha naglarna och lurarna.
– ok…
Där dör samtalet och hon sätter på sig lurarna igen. Jag plockar upp mina egna lurar ur ryggsäcken. Pluggar in dom i telefonen och letar fram lite skön musik.

Jag tittar upp, sneglar på henne och tappar nästan andan. Rosa! Jag ljuger inte när jag säger rosa. Rosa hörlurar, rosa naglar… Hade du vågat titta?
Jag gjorde det. Rosa ögon!

Jag stirrar och hon märker det. Hon tittar på mig och tar av sig lurarna.

Jag säger ingenting.
Hon tittar.

– Rosa
Det är allt jag får fram. Jag kan inte ha tittat bort mer än en minut. Hon kan inte ha ändrat på allt på den tiden.
Hon tittar lite oförstående på mig… Ni vet, sådär oroligt som man gör när en främling beter sig märkligt.
– Ja?
En försiktig fråga.
– Det var ju blått nyss.
– Jaha, ja, jag byter ibland.
Hon ler och slappnar av.
– Men du var ju blå nyss.
Hon rycker på axlarna och ler
– Det är min grej bara…
– Men ögonen?
Hon tittar oförstående på mig.
– Du har ju bytt färg på ögonen också.
– Nej, dom bara är så.

Där dör samtalet och hon sätter på sig lurarna igen
Förundrad sitter jag med mina tankar… Jag sneglar, orange. Sneglar, grönt. Sneglar, lila. Gör jag det tillräckligt fort, om jag bara tittar bort någon sekund, då är det samma färg. Tittar jag bort en minut, då är det en ny färg.
Hon sitter bara där. Inte en rörelse annat än att hon bläddrar i telefonen.
Hon bara sitter där, och det är en ny färg varje gång. Det är hennes grej helt enkelt…